En sak jag kommit fram till. Man kan inte ändra på någon annan än sig själv, men man kan utvecklas tillsammans om man kommunicerar och visar förtroende och tillit. Utan bra kommunikation kommer man ingen vart. Jag är så trött på att få höra att jag behandlar dig som en sop påse. Du behandlar mig exakt likadant genom att ignoera mig. Det är du som är vuxen. Jag kommer alltid vara ditt barn. Jag kommer inte kunna förändra något hos mig själv när jag inte förstår vad jag gjort fel, på riktigt. Jag är vuxen men i mina ögon kommer jag alltid vara ditt barn. Du har för höga krav på mig. Jag vill bara att du ska sluta förstora upp varenda sak och inse att även dina barn skapar en egen vardag och ett eget liv. När du säger att vi bara tänker på oss själva är det rätt stor chans att iallafall jag känner samma sak. Ska jag ignoera dig precis på samma sätt som du gjort den senaste månaden? Tänk om det hänt mig nått? Jag har iaf försökt. Lägg ner att skapa problem som inte egentligen är problem. Detta är sista gången jag skriver ut om det här. För jag tänker inte fastna i det här. OCH SIST MEN INTE MINST, ta reda på vad du vill få ut av allt det här egentligen. Jag är då iallafall ingen tankeläsare.