Man kan säga att dessa personer gjort mig till den person jag är idag. Jag har fått min idelbild av livet genom dem. Vissa saker har spruckit men jag har hela tiden hittat nya vägar. Man glömmer kanske aldrig om man blivit dåligt behandlad eller något tråkigt hänt, men man lär sig att leva med det. De senaste 3 åren har jag utvecklas väldigt mycket.

Jag har haft min första största kärlek, bråkat med mamma, börjat umgås med min brors flickvän och är påväg att lära mig att vara ensam eller leva singellivet.

I våras hade jag en väldigt stor svacka i livet, hitills. Det tog slut mellan mig och Marcus.

Vi hade varit tillsammans 2 år och 9 månader, vi var förlovade och hade planer på att dela resten av livet tillsammans. Man trodde verkligen på det, men jag tror ofta att man tror det, för att man är rädd för att vara ensam.

Eftersom jag inte alls behandlade han som en flickvän ska, och han bara löd mig.

Visst hade han svårt att förstå att det handlar om att ge och ta, men jag var elak.

Den elaka biten kommer nog från att jag bråkade med mamma, bråkar.

Jag tror att jag och min mamma aldrig kommer komma riktigt överens.

Något jag lärt mig, man flyr konflikterna, för att man inte orkar.

Marcus påverkade mig så enormt mycket. Genom att dumpa mig. Jag ser ju nu att jag behandlade en människa illa, på grund av en annan och mina egna problem. Sen fattades det där lilla extra som fanns i början, vi växte ifrån varandra.

Det som är tråkigt är att man ofta inte kan vara vänner på grund av alla minnen som gör ont. När vi gick skilda vägar mådde jag så dåligt att jag knappt kunde gå, jag hade ont, kroppsligt och själsligt. Jag funderade på vad jag hade kvar att ge livet, jag vart sucidal. Jag ropade på hjälp genom att ta överdos av tabletter.

Självklart fick jag den hjälp jag behövde, jag gick och pratade hos kuratorn och mina syskon fanns där. Men så en sak som var ljuset i tunneln. Sofia! Min brors tjej.

Hon var den som kunde lyssna, prata om annat och veta exakt vad jag behövde. Hon tog med mig på saker, och jag började se fördelar med att vara ensam.

Man får all tid för sig själv, man kan lära känna sig själv. Min process har precis börjat, för visst suger det när alla kärlekspar till vänner ska ha fredagsmys som inte slutar först på söndagen.


Jag var exakt likadan, kärleken gör en blind, eller är det rutinerna som gör en blind kanske? Jag ska i alla fall ha med mig denna tanke nästa gång, när jag hittar mister right for the moment, eller min prins. Jag tänker liksom, allt som behövs är en timme eller två, så varför bjuder inte man med sin kompis på ”myset”?

Jag kan säga att alla dessa personer påverkat mig på sitt egna lilla vis, och jag vill inte peka ut någon för en viss grej, för utan dem hade jag inte funnits som den Mikaela jag är idag. Tillochmed ni lärare har påverkat mig, för utan er hade jag inte klarat av skolan.

Det är ju er vi alltid väntar och lyssnar på (för det mesta).

Ni har delat med er av eran erfarenhet och upplevelser. Detta skapar trygghet för mig, man vågar prata om sina egna erfarenheter och sina tankar. Sen det ni ger, gör så jag kan känna att jag tar ansvar. All bra respons jag får, gör mig glad och jag känner mig viktig och behövd.

Detta hade vi som uppgift i skolan, och det känns som att jag fick ut en hel del av det!